Nerifrån uppåt?

Det har varit ganska tyst i våra diskussionstrådar om initiativ med större omfattning. Alla sådan inlägg tycks hänföra sig till tråden 'Regeringens projekt'. Där kritiserar vi regeringens Bredband åt alla -projekt, men inte har vi egentligen kommit upp med något ordentligt utfunderat eget alternativ, som skulle vara klart bättre. Och då måste vi nöja oss med att säga att det trots alla dumheter egentligen var ganska bra att regeringen rörde om i saken. Nu har det ju faktiskt blivit lite liv i luckan.

Så då bör vi kanske vara av den åsikten att målsättningen är i grunden bra, men arbetsmetoderna är dåliga. Vi har kritiserat det hopplösa papperskriget, striden mot regionala och kommunala väderkvarnar, projektets telebolagsinriktning. Den diskussion klarar vi av, för nu när projektet är i gång, så kan man redan skönja de värsta missförhållandena: De otroligt höga priserna, låg anslutningsprocent, projekt som bara står eller inte blir av, jättelika områden där ingen offert inlämnats och andra områden där monopoldistributören tillåts utföra projektet och därmed låsa kunderna till sina 'tjänster'.

Telefonbolagen är inte särskilt kunniga på fiberbygge och de bygger dyrt. Då blir det så att processen domineras av marknadstänkandet och alltför dyra anslutningar. Befolkningen ställer sig passivt utanför hela projektet. De som bor bredvid stomkabeln kan tänka sig en anslutning, men invånaren vid kabeländan utelämnas åt marknadsförarens godtycke. Det är en ojämn diskussion: Telefonbolagen tycks ha en knixbok med minst tretton olika metoder på hur man lurar 'kunden' dvs. glesbygdens befolkning.

För mig är det uppifrån-neråt metodiken som är alla problemens moder. Regeringen beslöt om statsfinanciering av projekt i områden där den marknadsdrivna verksamheten aldrig kommer att bygga snabba fibernät. Trots att det nu handlar om offentliga medel så har vi fått ett projekt som i grunden fortfarande är marknadsdrivet, det vill säga: Det styrs av telefonbolagen.

Statens representant säger att man inte ser något ont i den saken. Men det är nog något av idealism över det hela när man tror att monopolet skall producera jämlikhet och bättre service. Man borde gå in för landsbygdens egna 'innovationspolitiska' uppfinning: Arbeta nerifrån uppåt!

För att projektet skall se aningen städat ut, så lät man landskapen handha utförandet. Det handlar om lustiga kartor med linjer och bollar, 'offerttävlingar' och suspekta 'avtalsmodeller'. Tyvärr har man inte beaktat att det socio-ekonomiska underlaget är ojämt. Det som fungerar i Österbotten, kan inte fungera i Östra och Norra Finland.

I våra omräden har landskapen inte den nödiga kunskapen om datanät. Och då tyr man sig till telebolagens åsikter. På så sätt blir hela projektet upp och ner vänt. Man glömmer bort befolkningens behov och tjänstemannen blir istället telebolagets försäljningsperson. Det som telebolaget säger är 'gängse praxis' (dvs. telebolagets praxis). För mig är det uttrycket en svordom, men för den okunniga kommuntjänstepersonen låter det riktigt bra. Vi säger här Kuhmo att landskapet inte bara talar med telefonbolagets mun, man tänker också med telefonbolagets hjärna.

När den landskapliga styrgruppen utnämns så lämnas nätandelslagen utanför, men telefonbolagets kumpaner får sitta med. Vi är operatörer när styrgruppen tillsätts men okunniga när saken diskuteras. Nätandelslagen sägs inte veta någonting, så de får inte ens komma och presentera sina åsikter.

Klankar man på att styrgruppen har fel sammansättning och att den arbetar i telefavoriserande anda, så får man höra att styrgruppen egentligen inte har något beslutfattningsmandat. Det mandatet finns någon annastans. Och den beslutfattaren får man söka efter med ljus och lykta.

Efter ett halft dussin brev får vi äntligen de tidigt utlovade offentliga protokollen. De är så väldigt svårt att producera protokollen, för de innehåller 'affärshemligheter'. När man läser protokollen så upptäcker man att det organ som inte hade beslutfattningsrätt trots det gjort ett antal beslut (tillsammans med telebolagets kumpaner).

Siktar man på delaktighet på kommunnivå så råkar man in i en ond cirkel, som är mycket svår att komma åt. Först hette det att man inte skall blanda sig i saken för allt är en landskaplig angelägenhet och när nu sedan ärendet överförts på kommunen, så sägs det att detta handlar bara om avtalstekniska detaljer, för alla beslut är redan gjorda i landskapet.

I ett sådant sammanhang har nätandelslagen oerhört svårt att hävda sig. Jag skrev just en uppsats på sex sidor om hur kommunen åsidosatt oss i beslutfattningen. - Vågar inte ens tänka på hur omfattande klagomålet om landskapets mygel kommer att bli. Det finns ingen ände på eländet, för öppnar man sin mun så skramlar de omedelbart ihop en ny hög av luddiga förklaringar och lögner. Det såset utarbetas på arbetstid medan man själv gör sina insatser på eget bevåg.

Det intressanta är att kommunnivån i bästa fall medför nya element. När jag påminde kommunens administrativa chef om den annalkande beslutfattningen, så meddelade han att man är "lyhörd" [kuuntelemme herkällä korvalla] för byarnas åsikter. Så tre byar skickade var sitt brev till kommunen där man föreslog att Iivantiira fiberbyggare bör ha en medlem som sakkunnig i den tillsatta arbetsgruppen. Det passade inte kommunledningen utan man tillät att arbetsgruppen "får inbjuda" den sakkunniga. I detta läge föreslog byarna att man skulle beställa ett utlåtande av oss. Och man beslöt att ett arvode kunde utbetalas. Kommundirektören beslöt att sådana arvoden inte utbetalas och då skickade arbetsgruppen ärendet till stadsstyrelsen. Och där är den just nu.

Det är inte så väsentligt hur det blir med utbetalningen, men det är desto väsentligare att se stadsdirektörens attityd. Protokollet bör ha fått laga kraft redan för en vecka sedan men ärendet återfinns inte på måndagens stadsstyrelsemötes agenda.