Jasså, det handlade om upphovsrätt. Parallellerna med telefonbranchen är delvis uppenbara, men det finns nog också en mängd egenheter i copyrightbranchen:
Jag måste för säkerhets skull påpeka att det är helt OK att de verkliga upphovsmännen får betalt - men då skall pengarna gå direkt i deras fickor och inte i fickorna på mediamonopolen som "köpt" upphovsrätten för en struntsumma av en ekonomiskt svag och bortkommen artist.
Detdär kan man lätt hålla med om. Det kanske dock viktigt att reda ut begreppen för det finns hur mycket som helst falskt utfunderade värderingar och direkta lögner sammankopplade med det nuvarande 'systemet':
De verkliga upphovsmännen, det är författare, musiker, skådisar etc. som verkligen varit med om att åstadkomma innehållen. Deras rätt baserar sig på det faktiska förhållandet de har till produkten. Jag håller med dig om att det är de som skall få betalt. De suddiga argumenten kommer in när upphovspersonen inte finns på plats. Det finns underliga släktföreningar som anser sig representera upphovsmännen och så kommer de med en massa underliga krav om hur man skall styra och ställa med den avlidne sk mästarens alster. Det var ju som att trampa på Finlands flagga om man använde Sibelius musik utan att höra sig för vad herr Nevanlinna hade att säga om saken. Lika löjligt var det när den sk. världsmusiken blev populär. Då var det var det antal skojare och upphovsrättsföreningar som tyckte att de kunde börja kassera in pengar för musik som de inte hade den minsta andel i (för att inte tala om att det skulle ha förmedlet en enda lilla cent åt de verkliga upphovsmännen. Läs Krister Malms och Roger Wallis' 'Big sounds from small peoples' så får ni veta hur det går till.
Så har vi upphovsrättsföreningarna. Det är organisationer som säger sig representera upphovspersonerna och det gör de faktiskt också genom avtal som vi skrivit med dem. Tyvärr känner inte de verkliga upphovsmännen särskilt väl till hur systemet egentligen fungerar. Man har bl.a. använt sig av ett favoriseringssystem enligt vilket det finns t.ex. bättre musik som skall ersättas enligt en fördelaktigare tariff och sämre musik som ersattes enligt en sämre tariff. Då hette det att sk. seriös musik skulle få copyrightpengarna därför att den inte var 'kommerciell' och att den sk. lätta musiken inte skulle få pengar för att det var kommerciellt skräp. Det ihåliga i den värdesättningen blev uppenbar när situationen på 80-talet vände upp och ner. Plötsligt visade det sig att det rörde sig en massa pengar i den sk. seriösa musiken och då svängde samma personer om på sin supplik: Den sk. seriösa musiken var 'bra' för att det rörde sig en massa pengar på det gebitet.
Så finns det internationella avtal bl.a. Geneve- och Rom-konventionerna där staten kommer in i bilden. Finland förbinder sig att vara med i ett system där man internationellt försöker försvara upphovspersonerna. Staten överlåter övervaknings- och inkasseringsrätten genom avtal med upphovsrättsföreningarna som alltså säger sig representera upphovspersonerna. Det skapar en konstig situation. Föreningarnas medarbetare uppträder i offentligheten som om de skulle vara någon sorts kvasimyndighet. Deras retorik kan faktiskt vara mycket stursk i fråga om deras övervakningsrätt och uppföljning av rättigheter. Men här förekommer likaså en massa snömos. Ett exempel: Kuvasto (en av föreningarna) fick nys om att Ateneum ordnat en utställning med verk som producerats av en av de upphovsmän som föreningen uppenbarligen hade avtal med. Så man skickade en jättestor räkning åt Ateneum. Det löjliga var att utställningen producerats i samarbete med konstnären som inte ville ställa någon som helst helst krav på samarbetspartnern Ateneum. - Dessa missförhållanden kan få rentav groteska former. Kiasma fick specialrabatt för sina produktioner mot att de var med om att genomdriva överdimensionerade avgifter för andra parter. Urlöjligt men mycket dyrt för de 'mindre' aktörerna.
Det märkliga är att hittills har upphovsrättskonsumenten inte fått vara med i dessa diskussioner. Det leder också till underligheter. Varför överlåter staten sitt mandat till en förening som sedan undergräver statens och medborgarnas intressen. Ännu på 70-talet hade vi en mycket liberal och ändamålsenlig lagstiftning som t.ex. tillät att representanter för undervisningsväsende och vetenskap kunde använda skyddade material i sin allmännyttiga verksamhet. Nu är copyrighttalebanerna framme och 'försvarar' upphovsmännen genom att förhindra att I-samhället skall kunna förverkligas. Universiteten har rört om i denna såttpotta på ett märkligt sätt: När copyrightfrågor diskuteras tillkallar man föreningarnas jurister som framhärdar ovan beskrivna förvrängda system. Akademikerna är både upphovsrättskonsumenter och producenter. Men jag har ännu aldrig varit med om en diskussion där alla intresseparter skulle vara representerade. Därmed undergräver man bl.a. förutsättningarna för nätundervisning. Som värst ville copyrightföreningarna ha betalt för varje kopiering av det skyddade verket. Läsarna på detta forum torde veta att det blir ganska många kopior förrän verket förmedlats från innehållsproducentens hårdskiva till mottagarens bildskärm. Ni kan titta på svensk TV i södra Finland, men trots att jag betalar samma avgift som ni, så kan jag inte titta på Sveriges TV på grund av copyrightfjantarna som är av den åsikten att YLE skall betala en extra avgift på grund av min konsumtionsandel.
Tacka vet jag etermedietidevarvet då man kunde fritt bekanta sig med all världens musik och nyheter genom att hänga upp en bykrepsantenn och ställa in radion på en udd våglängd. | 
