I vilken mening är telefonandelslaget ett andelslag?

Då man i Kuhmo redde ut förutsättningarna för fibernätsbygge i andelslagsregi, beställde man en riskanalys av Pricewaterhouse-Coopers. PwC var bekymrad över framtidsutsikterna för andelslaget men fäste ingen uppmärksamhet på riskerna som var kopplade med alternativet, ett bygge genomfört av telefonbolaget Kaisanet.

Lokaltidningen Kuhmolainens chefredaktör Martti Huusko, som sitter i Kaisanets styrelse lät publicera en artikel där man framhöll att Kuhmo inte behöver ett nätandelslag då landskapet redan hade ett dylikt andelslag. Läsarna förstod säkert att skribenten avsåg Kajaanin Puhelinosuuskunta > Kainuun Puhelinosuuskunta. Problemet är att KPO är ett telefonandelslag och inte ett datanätsandelslag. Frågan är också huruvida KPO överhuvudtaget uppfyller de ideella kriterier som fastställts för andelslagsverksamheten.

Frågan aktualiserades också under denna vår då andelslaget PPO:s affärsverksamhet köptes upp av Elisa. PPO-koncernen äger ett antal andra bolag, bl.a. två telefonbolag, Telekarelia och Kymen Puhelin som uppenbarligen också startat som andelslag. Konkurrensverket synade uppköpet, eftersom man var rädd för att Elisa skulle få dominerande marknadsposition i stora områden. Däremot har man inte varit intresserad av att syna förvittringen av telefonandelslagsverksamheten i norra Österbotten och östra Finland.

Däremot tycks ett antal av PPO:s andelslagsmedlemmar vara mycket upprörda över de pågående transaktionerna. Man vill anullera försäljningen av bolaget till Elisa och se till att bolaget håller sig till andelslagsidén. Detta framgår ur kallelsen till andelslagsstämman 31.5.2013. Det kommer uppenbarligen att bli hårda tag. Vd:n Pauli Korpi-Tassi & Co. försöker mobilisera andelslagsmedlemmarna på sin sida genom en skrivelse där man vädjar till landskapliga tongångar. Det låter mycket bekant för den som känner till nätverken i Kajanaland. Saken blir inte alls bättre av att Korpi-Tassi var KPO:s vd ännu i början 2000 talet. Så man kan lätt föreställa sig hur det kommer att bli här.

Vi bör ju försöka se in i framtiden och se till att de landsbygdsinnevånare som engagerar sig i byanätsaktiviteter inte blir dragna vid näsan genom de 'smarta' tekniker som Pauli Korpi-Tassi beskriver i PPO:s årsberättelse 2012. Läs avsnittet UUDISTUVAN OSUUSKUNTA PPO:N HYÖDYT och speciellt paragrafen "Mahdollisuus käydä kauppaa osuuksilla markkinahintaan" så förstår ni vad jag avser.

För hundra år sedan uppkom telefonandelslagen på samma sätt som fiberkabelandelslagen nu. Tsaren hade bestämt att den viktiga telegrafen måste hållas i statsmaktens ägo, men finnarna fick starta oviktig telefonverksamhet hur de ville. Och byinvånarna måste göra det själva, eftersom någon annan ställde upp och investerade bara i städerna. Byn köpte en växel och drog sedan koppartråd, järntråd eller t.o.m. taggtråd från varje hus till växeln. Vissa telefoninrättningar var bokstavligen andelslag, andra var formellt ekonomiska föreningar eller aktiebolag och några blev småningom kommunala verk. Men de flesta fungerade enligt andelslagsprincipen och de få (i egentlig mening) privata aktiebolagen höll sina tariffer på marknadsnivå för att inte skämma ut sig.

Som flest var telefoninrättningarna 815 år 1938. Sedan kom kriget och många telefonbolag sögs upp i post- och televerket. Ny teknik gjorde det omöjligt för små bolag att fortsätta som självständiga enheter med egen (manuell) växel. Tsarens förordning om telefonkoncession betydde att varje bolag hade sitt eget område, där de hade skyldighet och (ensam)rättighet att betjäna invånarna med telefoni. Telefonbolagen kunde således INTE konkurrera med varandra annat än på det psykologiska planet: "Vi var först med en elektronisk växel!" "Vi har lägsta tarifferna!" "Vi har minsta antalet anställda per anslutning!"

Eftersom ägare och användare var samma personer hade andelslagen ingen orsak att sträva efter vinst, utan höll tarifferna så låga som det var möjligt med tanke på nätinvesteringarna. Den samhälleliga nyttan av telefoni var ju redan då mycket större än kostnaderna. Jämlikhetspricipen följdes så gott man kunde: Inom två kilometer från växeln fanns en "frizon" där alla betalade lika för anslutningen, medan de som bodde längre borta måste finansiera (en del av) tilläggskostnaden för kabeldragningen. När finanserna blev bättre utökades frizonen till tre km, sedan till fyra, och när den vuxit till fem km visade det sig att det fanns så få längre bort belägna fastigheter att man kunde inlemma hela koncessionsområdet som en frizon (detta enligt hörsägen; jag har inte lyckats identifiera dokument som påvisar denna historia). Så nog var telefonbolagen riktiga andelslag.

Den stora förändringen kom 1 juni 1996, när telemarknadslagen ändrades. Från att ha varit FÖRBJUDNA att konkurrera sinsemellan, fick telebolagen PÅBUD att konkurrera. Det tog många år innan förändringen till fullo accepterades av telefolket. Privatiseringen av televerksamheten ute i världen ledde till att man även i Finland fick ögonen upp för att telebolagen var mycket mer värda än vad andelslagens bokslut utvisade. När datakommunikation, telefax, kabel-TV och larmsystem infördes, fanns det inte längre en logiskt hållbar grund för principen "EN anslutning – EN medlem". Även andelslagsmedlemmarna sviktande intresse för sitt andelslag ledde till fusioner och omvandlig till aktiebolag. Många andelslag överförde den operativa televerksamheten till ett helägt dotterbolag. När gränsdragningen mellan informationsteknik och telekommunikation blev att suddigare, diversifierade telebolagen verksamheten genom att sätta upp nya dotterbolag. Den galopperande tekniken betydde att tarifferna måste hållas tillräckligt höga för att räcka till för kontinuerliga investeringar. I dagens situation är det helt logiskt att man kan fråga sig huruvida (många) telefonandelslag längre fungerar enligt andelslagsprincipen; några har blivit vinsteftersträvande börsbolag.

Månne inte fibekabelandelslagen har en liknande framtid framför sig? Men det tar tid...