Det låter roligt med en buss. Du kunde föreslå att kommunikationsverket går in för en sådan kampanj. Skall försöka beskriva varför det kunde vara en vettig strategi.
Presentationsbuss. -- Jag håller på med det du kallar 'liknande': Åker om kring i bil och ritar kartor över bosättningen för att kunna styra en liten del av EU:s stomnätspengar till vår omgivning. Det är så att vi måste kunna påvisa hur stomnätet betjänar befolkningen i det kringliggande området med den datakommunikation som ministeriet nuförtiden kallar basservice. Annars blir det inga pengar. Basservice handlar det om på de områden där Sonera redan rullat bort sitt kopparnät och där mobiltelefonen fungerar först den femte gången man ringer eller där den trådlösa dataförbindelsen beror på väder, vind och växtlighet.
Min paradgren nuförtiden är åldringvården. När jag stiger ur mitt presentationsåkverk för att ta reda på hemmanets namn och vem som bor där, då träffar jag i två fall av tre en pensionär eller en åldring. Och åldringvården, det är det verkligt stora penninghålet här i trakten. Hur är det där i rusningsfinland?
Det trevliga är att numera är det inte mera jag som presenterar. Dethär hände efter att jag upptäckte hur varenda åldring och pensionär vet hur levnadsvilkoren ser ut på landet. Och en del av dem är synnerligen välartikulerade i sina åsikter. Tidigare hade man kossor och andra husdjur så det gick att leva i alla förhållanden, men skall man bo på landet nuförtiden, då måste man ha bil. Men bil är dyrt och speciellt nu när bensinkostnaderna igen håller att gå upp. 100 km fram och tillbaka till stadscentrum. Det blir väl 7 liter plus slitage.
Sedan berättar pensionären med skrämsel i blicken att hon har två år till nästa syngranskning. Då kan tillvaron rasa helt och hållet när läkaren säger att man inte mera får köra en meter. Och vad händer då? Då gäller det att flytta till den dyra våningen som man köpt i stadcentret för att klara krissituationen. Men den upplysta åldringen berättar att det inte är alla som har råd att köpa en extra bostad i staden. Och har man inte det, ja då är man verkligt illa ute. Då måste man komma in på åldringshemmet. Men har ni läst Osmo Soininvaaras blog, så vet ni att det är otroligt dyrt. När jag upplyser att det kostar 4000 euro i månaden så snäser åldringen tillbaka: 'Skall det månne ens räcka'.
Visst behöver åldringen hjälp för att kunna stanna i det kära hemmet. Man behöver ved för att värma huset och på vintern är det någon som skall ploga vägar och lite skotta utanför huset. Och kommer man inte till butiken måste det ju finnas ett alternativt sätt att skaffa förnödenheterna. Tidigare fanns det tom. 3-4 butiksbussar som, men nu är det ingen och butiken håller på att stängas. Så det måste finnas ett alternativ.
- Aj vadå? Att vad har detta med fiberbygge att göra?
Precis allt. I i-samhället sköts alla dessa problem genom en ny servicestruktur med välfungerande dataförbindelser som förmedlar de enkla tjänster som vi diskuterade ovan. När åldringen, som var så tveksam om det där med tangentbord och mus, får veta att i-samhällets kommunikationsmedel är lättare att använda än television och telefon, ja då är hon plötsligt förespråkare för bygget av stomnät och byns nätverk. Var och en vet att dethär är receptet som producerar en gyllene tillvaro i det egna hemmet där man naturligtvis helst vill bo bland vänner och släktingar.
Och billigt blir det. För inte kan väl kommunen vara så stollig att man låter dessa helt onödiga 12 * 4000 euros utgifter uppstå om det går att ersätta dem med en futtig engångsavgift på någon tusenlapp och en månadshyra som kostar betydligt mindre än ett enda hembesök eller kommunfinansierad skjuts till kyrkbyn? |